Fin de siècle (uttalas [ˌfɛ̃ dəˈsjɛkl]; franska för "sekelslut"), alternativt stavat fin-de-siècle, är inom kultur- och idéhistorien ett samlingsbegrepp för vissa tendenser av en viss mentalitet från 1800-talets slut, ofta använt för att beskriva den finkänsliga nyromantik som inom konst och litteratur behandlade sekelslutsångest, dekadens, allmän trötthet, nervositet och livsleda. Mentaliteten förknippas vanligtvis också med symbolismen.
Begreppet introducerades troligen av Paul Bourget och vann stor spridning i sekelskiftets debatter om samtiden. Arthur Schopenhauer och Eduard von Hartmann var i slutet av 1800-talet filosoferna i ropet och påverkade de pessimistiska stämningarna i författar- och konstnärskretsar.
Kända fin de siècle-konstnärer är Edvard Munch och Gustav Klimt. Inom arkitekturen kan Otto Wagner nämnas. Poeter och författare som Charles Baudelaire, Paul Verlaine, Arthur Rimbaud, Joris Karl Huysmans och Oscar Wilde förknippas också med fin de siècle. I ett nordiskt perspektiv är Herman Bang en av de främsta företrädarna. I Sverige kan författare som Hjalmar Söderberg, Emil Kléen, Mathilda Malling, Ola Hansson, Sigurd Agrell och den unge Sven Lidman nämnas.
