Märkligt är det, med tanke på all tid jag tillbringat i flygplan under mitt liv, men jag har blivit flygrädd. Jag förstår mig inte på det; intressanta är våra hjärnor.

Jag stod  kön till Berlinplanet på Stansted och läste Financial Times. Klockan var sex på morgonen och jag hade redan varit uppe i tre timmar.

Är man i England måste man läsa två tidningar The Guardian och Finacial Times. Jag prövade under det här besöket The Times, men fann den inte var lika bra, för inhemsk.

Jag var nervös och läste för att hålla mina tankar borta från den stundande flygresan. Då och då tittade jag upp. Ett tag blev jag orolig att jag var i fel kö.

Skälet var, och det var ett underbart skäl för en kosmopolit som jag, samt ett bevis för hur härligt enat EU är, kön  var en väldig blandning av nationaliteter.

Jag hörde väldigt lite tyska och engelska. Istället var det italienska, portugisiska och spanska.

Människor, begrundade jag, rör sig inte längre mellan sitt ursprungsland och ett annat land utan mellan länder. Vår födelseort är inte längre vår utgångspunkt.

Ett typiskt exempel är jag som är svensk, men bor i Berlin, och hade besökt min syster som bor i London.

I FT hade jag läst några dagar tidigare att Goetheinstitutet har fått sig en uppsving i Italien. Då Tyskland, förutom några andra länder som t.ex. Sverige, är ett av de länder där ekonomin växer, börjar italienare lära sig tyska för att ge sig av norrut.

De som åker är inte de som förr kom från södra Italien och som blev fabriksarbetare och pizzabagare, utan också unga nyutexaminerade studenter och ingenjörer. Det som sker är alltså att de som Italien behöver, överger landet för den gyllene horisonten i norr.

Att rösta med fötterna får en helt ny innebörd. Människor som är missnöjda med sitt land överger det. EU har gjort att det blivit möjligt på ett helt annat sätt än förr.

Den ungerske författaren Györgi Konrad begrundar Ungern i dagens FAZ, Ramsch-Land mit Ramsch-Regierung, Skräpland med skräpregering.

Ett problem han ser är oförståelsen som finns mellan de i provinsen och de intellektuella och urbana. Det är de provinsialla som fått makten och som nu hämnas för att ha blivit kränkta av de intellektuella.

Detta kan givetvis diskuteras, men det som jag ser som betydande är när han skriver att de unga börjar se sig om efter en framtid i Västeuropa, en exodus som är jämförbar med efter revolutionen 1956.

Skillnaden mellan då och nu är att de unga inte behöver fly som matteläraren jag hade på gymnasiet, utan det räcker att de tar ett billigflyg, buss eller tåg. Ingen kommer att stoppa dem vid gränsen.

Kapitalet rör sig fritt över gränserna. Men så gör också människorna. Dagens ekonomiska kris är inte bara finansiell.